Mitt liv rullar på. Lärarna tjatar om att få in så höga poäng som möjligt för att komma in på rätt Gymnasium senare. Deras fula kavajer och nästan genomskinliga strumpbyxor. Klacka skor som hörs i hela matsalen är jag också trött på.  Hur klasskompisarna har sina drama, hur Julia skryter. Nästan allt med skolan är tröttsamt. Men det funkar.   

Mobilen ringer. Jag kravlar mig förbi högen med fysikböcker och mattehäften som jag har spritt ut över hela mitt rum till nattduksbordet. Ryan Sparkel -själv klart- är just inne i sin andra vers när jag klickar på godkänn. En suck hörs och sedan ett glatt "HEJ! Det är Amanda" som får mig att le. "Du har väll hört att Oscar ska ha fest?" börjar Amanda.

"Okej, vem är Oscar?" "Men det spelar ingen roll!" Nästan skriker Amanda i mitt öra. "Du känner ju mig och jag känner Oscar!" Det här låter galet. Man kan inte gå på någon annans fest. "Ska jag bara smyga in?" Amanda suckar irriterat på andra sidan telefonen. "NEJ! Du ska gå dit med mig. Han kommer gilla dig. Det är säkert!" Ett prasslande ljud hörs. "Jag ska typ göra läxorna nu. Vi får prata mer sen" Jag kan föreställa mig att hon himlar med ögonen. "Okej" svara jag snällt och lägger på.  Är hon galen? Jag vet inte ens vem Oscar är. Jag sneglar på telefonen. Ska jag säga att jag fått huvudvärk och inte kan komma? Nej, Amanda skullebli sur. Jag får göra detta för henne. 

Jag tar upp mitt matteblock och försöker lösa några ekvationer. Det går trögt och jag kommer ingen stans.  

Fyra timmar senare har jag bytt om till något festligare kläder en t-shirt och ett par mjukisbrallor. Amanda knackar på dörren, jag öppnar, säger jag är färdig om en minut, tar min mobil, stoppar den i fickan, säger till mamma att jag ska ut och slutligen tar jag och Amanda armkrok och börjar gå mot stan. 

"Oscar bor bara några hus här ifrån" Hon har på sig en ny tröja och ett par svarta jeans. Håret är utsläppt och ligger fint över axlarna. Skälv är jag ett halvt huvud och har kortklippt mörkblont hår. Vi går passerar ett koloniområde och sedan kommer små fina vita hus på rader. I ett av dem drar Amanda mig i armen och pekar på att vi ska gå in. "Det här blir kul" säger hon och ler upphetsat mot huset. Fast jag vill inget hellre är att gå hem.

Jag älskar Ryan Sparkel. Det var bara fakta. Han har brun kortklippt hår, två ur söta gröna ögon och världens vackraste leende. Jag kan lyssna på hans musik i timmar, vare sig jag ligger på min säng med mina  MP3 hörlurar i borrade i öronen eller jag dansar hej vilt runt i rummet samtidig som gitarristen Gary har gitarrsolo. Jag älskar Ryan Sparkel. En dag ska jag stå i hans publik. Självklart ska Amanda vara med. Det är skulle inte vara samma sak utan henne. Vi skulle och skriva "Vi älskar dig Ryan!!!" på våra tröjor och kinder.  Vi skulle spela igenom alla våra Sparkles skivor och bara få in den där känslan. Nu, exakt nu, nu händer det. Det vi har väntat på jag och Amanda. Ryan Sparkel står rakt framför oss. Sjunger sin änglasång till bara mig och Amanda. 

                                                  
              -                              -                                  - 

 Julia sätter upp håret i en tofs. "Jag skulle ju sagt nej, man annars så hade jag inte fått det nyaste...".  De andra tjejerna lyssnar uppslukat. "...då hade jag bara kunnat strunta i allt". Nu ångrar hon sig och släpper ner håret igen. "Men jag fick i alla fall det till slut. Mitt alldeles egna pärlemofärgade läppglans" Hon puttar lite med läpparna för att visa sina läppar. "Vad tycks?". Resten av tjejerna är som klistrade vid Julia. Hon är blond, smal och kan allt om det senaste modet.  På långt håll skulle man kunna tro att hon är en docka, inte en livs levande tjej. 

Det är måndag morgon och skolan ska snart börja. Klassrummet är halvfullt. Nästan alla tjejer är här. Några killar är också här men dem pratar mest lugnt eller sitter med näsan i mobil telefonen i sina bänkar.  

Julia tar upp enpennan och lägger den på bordet och flackar lite med ögonfransarna som för att bekräfta att all uppmärksamhet läggs på henne. 

I samma stund står Amanda i dörröppningen. Hon ser glad ut och håret är som vanligt uppsatt i en höghästsvans. Hon har på sig sin fina Ryan Sparkel tröja som hennes pappa köpte i London och som jag alltid önskat mig.  

Hon nästan skuttar fram till mig och sätter ner väskan med en smäll i klassrummet. "Så hur går det här då" Säger hon glatt och vinkar till Julias bord tvärs över klassrummet. "Bara bra" Svarar jag. hon ser ännu gladare ut. Jag öppnar min väska och tar fram min engelska bok. Bäst att göra det nu.  

Vid Julias bord har samtalet redan börjat igen och det är en livlig debatt om vem som var bäst klädd på Grammygalan. Det är igen idé att fråga mig eller Amanda. "RYAN SPARKEL" Skulle vi förmodligen skrika i kör. Och sedan gapskratta åt hela situationen. 

//Blå katt