Mitt liv rullar på. Lärarna tjatar om att få in så höga poäng som möjligt för att komma in på rätt Gymnasium senare. Deras fula kavajer och nästan genomskinliga strumpbyxor. Klacka skor som hörs i hela matsalen är jag också trött på.  Hur klasskompisarna har sina drama, hur Julia skryter. Nästan allt med skolan är tröttsamt. Men det funkar.   

Mobilen ringer. Jag kravlar mig förbi högen med fysikböcker och mattehäften som jag har spritt ut över hela mitt rum till nattduksbordet. Ryan Sparkel -själv klart- är just inne i sin andra vers när jag klickar på godkänn. En suck hörs och sedan ett glatt "HEJ! Det är Amanda" som får mig att le. "Du har väll hört att Oscar ska ha fest?" börjar Amanda.

"Okej, vem är Oscar?" "Men det spelar ingen roll!" Nästan skriker Amanda i mitt öra. "Du känner ju mig och jag känner Oscar!" Det här låter galet. Man kan inte gå på någon annans fest. "Ska jag bara smyga in?" Amanda suckar irriterat på andra sidan telefonen. "NEJ! Du ska gå dit med mig. Han kommer gilla dig. Det är säkert!" Ett prasslande ljud hörs. "Jag ska typ göra läxorna nu. Vi får prata mer sen" Jag kan föreställa mig att hon himlar med ögonen. "Okej" svara jag snällt och lägger på.  Är hon galen? Jag vet inte ens vem Oscar är. Jag sneglar på telefonen. Ska jag säga att jag fått huvudvärk och inte kan komma? Nej, Amanda skullebli sur. Jag får göra detta för henne. 

Jag tar upp mitt matteblock och försöker lösa några ekvationer. Det går trögt och jag kommer ingen stans.  

Fyra timmar senare har jag bytt om till något festligare kläder en t-shirt och ett par mjukisbrallor. Amanda knackar på dörren, jag öppnar, säger jag är färdig om en minut, tar min mobil, stoppar den i fickan, säger till mamma att jag ska ut och slutligen tar jag och Amanda armkrok och börjar gå mot stan. 

"Oscar bor bara några hus här ifrån" Hon har på sig en ny tröja och ett par svarta jeans. Håret är utsläppt och ligger fint över axlarna. Skälv är jag ett halvt huvud och har kortklippt mörkblont hår. Vi går passerar ett koloniområde och sedan kommer små fina vita hus på rader. I ett av dem drar Amanda mig i armen och pekar på att vi ska gå in. "Det här blir kul" säger hon och ler upphetsat mot huset. Fast jag vill inget hellre är att gå hem.